Lyckan är som ett skyggt rådjur i skogskanten.
När man minst anar det så dyker det upp två-tre rådjur vid åkerns rand. Under ett ögonblick får man skåda deras majestätiska profiler. Och så plötsligt vädrar de oråd och vänder lika snabbt in i skogen igen. Med graciösa skutt flyr de över stock och sten och smälter perfekt samman med sin omgivning. I nästa sekund är det som om man aldrig sett dem. Som uppslukade av jorden är de. De lämnar inte ens ett dallrande löv som bevis på det korta mötet. Så är det också med lyckan. När man minst anar det så dyker den upp. Varm och underbar. Majestätisk och skygg. Under ett ögonblick undrar man vad det är för konstig känsla man har i bröstet. Den är annorlunda mot alla de andra känslorna som hinner rasa igenom kroppen på en dag. Stress, glädje, frustration.
Men att ha ett besök av lyckan, det är som att få fin-besök. Det hör inte till det vardagliga vanliga känsloregistret. Det är högtidligt. För mig föregås lyckokänslan ofta av en känsla av att allting flyter på besynnerligt väl just för stunden. Till exempel att alla barn är nöjda på utflykten, ända till slutet på dagen. Att man är perfekt varmt rätt klädd en gnistrande vacker vinterdag. Att restaurangens mat inte bara är god, utan att också musiken är bra och lagom hög, personalen serviceinriktad och sällskapet gemytligt. Flera faktorer sammanstrålar, kommer i fas och omsluter en från alla sidor. Så uppstår lyckan för mig. Men lyckan skämmer inte bort en. Det riskerar inte bli inflation på lycka, för den går inte att massproducera. Går inte att exakt förutspå, fånga eller garantera. Vid de mest fantastiska tillfällen på de mest efterlängtade semestrar, kan lyckan smärtsamt lysa med sin frånvaro. För så snart lyckan ställs som ett krav, så är den plötsligt försvunnen. Precis som rådjuret. Den anar oråd och flyr tillbaka in i skogen. Man kan böna, be och jaga efter den. Men ju mer man försöker, desto längre bort gömmer den sig. Lyckan infann sig för mig i lördags. Vi hade precis klätt på oss allihop och begav oss ut på en liten promenad i snön. Jag gick och höll Signe i handen och i maklig takt gick hon och jag tillsammans medan vi såg hur de andra sprang före oss ner för backen, tillsammans med ett par vänner. Det var bara så. Inget mer. Inga alldeles särskilt alls. Bara en lördag, då allt kom i fas och jag plötsligt kunde ta till mig ögonblicket. Inse hur lyckligt lottad jag är. Hur tacksam jag är. Hur vackert vi bor. Vilken fin familj jag har. Vilka goda vänner vi har. Hur ljus vår framtid är. Allt det där som jag egentligen alltid vet, varje grå vardagsmorgon. Men då känns det inte. Men i lördags fick jag känna det. Det gäller bara att förstå att det är just lycka man känner. För innan man vet ordet av så är det över. Söndagen var tung och grå. Inte alls i fas och lyckan kändes lika avlägsen som en solig strand i Florida. Lättskrämd hade den vänt på klacken och försvunnit. Men glad är jag ändå att jag kände igen när den kom på besök i lördags. Jag ser fram emot när den kommer nästa gång. Tills dess ska jag hålla utkik.
Comments